Setterfnatt, Luritax och Riddar Tandlös

Jepp, då var man klar som agilityinstruktör! Med rätt att hålla kurs :-) Fast det lär dröja till våren, att hålla kurs mitt i vintern är ingen höjdare. Det blir träning i ridhus istället, med både Svea och Bianca. På lördag är det dessutom årets sista tävling, ska bli kul! Bianca går just nu jättebra på träningarna, vilket säkerligen kommer att innebära att vi diskar oss på tävlingen. Sak samma, vi har kul ihop och det är det viktiga.

Bianca förresten, hon föll tillbaks till gamla ovanor imorse. När jag fick hem Bianca som liten valp bodde jag på Ellstorp i Malmö. Utanför dörren fanns Ellstorpsparken, ett litet paradis för hundägare men också en av Malmös kanintätaste parker. Kaninerna var så vana vid människor och hundar att dom lugnt satt kvar på stigarna när man passerade. Många hundar föll för frestelsen att jaga de som gnagarna och Bianca var inget undantag. Hela första året fick jag jobba stenhårt för att bryta hennes fascination för kaninjakt. Det gick till sist! Hon har inte jagat kaniner på flera år. Men imorse vaknade nog den slumrande instinkten till liv. Bianca gick som vanligt lös och jag bestämde mig för att gå förbi en park som vi i vanliga fall inte brukar gå förbi.

Innan jag egentligen ens hann reflektera över att Bianca var på jakthumör hade hon dragit iväg som en avlöning. Det var fortfarande mörkt så jag såg egentligen inte mer än en diffus skugga av henne. I mitt stilla sinne tänkte jag att hon säkert skulle komma efter mig om några sekunder, för det brukar hon ju göra, så jag promenerade vidare. Men sekunderna tickade vidare och ingen Bianca kom. Sekunderna blev till minuter, fortfarande ingen Bianca. Jag visslade och ropade men ingen Bianca dök upp. Jag förbannade mig själv för att jag inte köpt ett blinkande halsband, då hade jag åtminstone kunnat se var hon fanns. Några vägar i närheten fanns det inte så det behövde jag åtminstone inte bekymra mig för. Fast egentligen var jag inte särskilt bekymrad alls, mest bara lite irriterad över att behöva bli sinkad på promenaden. Bianca är ju så där härligt mysig att hon går att ha lös överallt och ändå följer efter mig. Nåja, åtminstone fram tills imorse.

Till sist fick jag vända tillbaka och kolla var sjutton hon hade tagit vägen. Gick hela vägen tillbaka till platsen där hon först dragit iväg och ställde mig där och väntade. Till sist kom hon, med ett lyckligt flin, tungan hängande som en slips och svansen glatt viftande. Skällde jag på henne? Bannade? Förebrådde? Nope, bara klappade om henne och gick vidare. Resten av promenaden gick hon som ett litet ljus vid min sida, så fin och duktig så. Jag svär att hon tänkte: "Jag vet att du vet att jag kan vara duktig. Just därför vet jag att du förlåter mig för mina bus." Shit, den hunden har verkligen lyckats linda mig kring sin tass.

Fredag den 13 november, första parkett! Snacka om att jag ska njuta av förstklassig hockey!! Heja MIF Redhawks!!

Nu är Bianca avslöjad! Den senaste veckan har jag haft webkameran på och filmat hundarna på dagarna. Någon av dem har nämligen roat sig med att plocka ner saker från skrivbordet och tugga sönder. Jag har länge misstänkt Bianca för hur snabb och smidig Svea än är tror jag faktiskt inte att hon har förmågan att flyga. Idag fick jag äntligen napp! På dagens film syns tydligt hur en uttråkad Bianca går fram till skrivbordet och klättrar upp på det. Med sina långa framben når hon långt in på skrivbordet och har därför inga problem att plocka åt sig handledsvärmaren som låg där. Nedrans hund!

I helgen var vi och hälsade på Mathilde, Maggie och Selma. Det uppskattades av tjejerna. Massor av bus blev det. Jag vet inte om Svea och Mathilde hade nåt snack om Gud, treenighet och heliga krucifix men Svea envisades med att göra korstecken med svansen hela tiden. Fram och tillbaka, upp och ner viftade hon. Inte behöver man händer och armar för att prata med Gud, det går alldeles utmärkt med en svans. Undrar om en tax kan bli präst? 

I normala fall anser jag mig vara en väldigt tolerant person. Men idag känner jag mig inte särskilt tolerant. Idag har jag inte stort överseende med människor som högljutt tuggar tuggummi, människor som envisas med att röka utanför markerade rökzoner (jag förbehåller mig rätten att åtminstone någon gång då och då faktiskt få andas luft som inte framkallar kräkreflexer) eller det irriterande klicket-rrr-klicketi-rrr som uppstår när folk kör runt med sina resväskor på Centralens klinkergolv (hur i hela fridens namn tänkte dom när dom lade det golvet?). Jag har heller inget överseende med horder av tonåringar som tar upp hela trottoaren, turister som plötsligt stannar upp framför mig för att ta den femtielfte bilden av fontänen på Stortorget eller apotekspersonal som rekommenderar en medicin som är dubbelt så dyr som en annan med motiveringen att ”den kan vara lättare att svälja”. Och jag har verkligen inte överseende med busschauffören som skruvat upp volymen på högtalarsystemet så högt att högtalarna skorrar smärtsamt när nästa hållplats ropas ut.

Mitt huvud bultar, min tinnitus susar högljutt, ögonen kliar och näsan känns helt igenkorkad. Men värst av allt är den argsinte, stornästa indianen från Lucky Luke-böckerna som sitter i min mage och skickar röksignaler med stora, giftgröna, frätande moln som svider. Jag har magkatarr och det gör ont. Tack och lov för sköterskan på företagshälsovården som lyssnar medkännande och ger små nyttiga tips på egenvård. Hon är tolerant och vänlig. Det kanske jag också blir, när min magkatarr slutat svida.  

Förra hösten planterade jag en liten hallonbuske som jag knyckt från Everöd innan vi sålde det. Den hösten blev det bara ett ynka litet hallon, men i år har busken tagit sig och verkar trivas ganska bra i vår trädgård. Grenarna är nertyngda av stora, röda hallon. Nu hänger dom till och med så långt ner att en liten tax utan problem kan mumsa i sig godsakerna. Och mumsar, det kan man lätt säga att Svea gör. På bara några minuter hade hon lyckats mumsa i sig säkert tio stycken. Och hon är rätt bra på att plocka ut dom mogna hallonen och rata dom omogna. Kom inte och säg att en tax inte är smart...

För övrigt börjar den lilla sötnosen bli sig själv igen. De senaste dagarna har hon lekt nästan varenda kväll med Bianca, något som hon inte gjort sen i somras. Mjölken har sinat och numera glittrar hennes ögon pillemariskt medan svansen går som en propeller. Katten har hon börjat jaga igen också. Saker och ting börjar så smått bli normala igen, skönt!

Idag var den första bästa dagen av mitt trettiofemte år. Efter en sovmorgon (jodå, jag lyckades faktiskt sova till åtta) packade jag ryggsäcken som för hundarna betyder att något lajbans ska hända. Något lajbans hände verkligen. Vi skulle nämligen tävla agility på Ystad BK. Två gånger om året ordnas en liten inofficiell tävling mellan klubbarna i Ystad, Svedala, Skurup och Trelleborg, Fyrkanten kallar vi den. Det är en tävling främst för våra nybörjarekipage som ännu inte börjat tävla. Och så för oss som kämpar på i klass 1 i jakt på den åtråvärda nollan. Idag var det alltså Ystads tur att arrangera tävlingen.

Vi hade lyckats få med nästan hela träningsgruppen, vi var nio stycken från Svedala som var anmälda. Dom andra klubbarna hade också lyckats få ihop en hel del så totalt var vi 50 ekipage som tävlade i novisklass och klass 1. I min klass var vi 14 hundar som skulle starta, en trevligt liten grupp jämfört med annars, då det oftast är ett fyrtiotal starter eller mer. Banan var rolig och snabb, med två, lite kluriga passager som skulle innebära en hel del spring från min sida för att inte hamna fel och krocka med Bianca. Jag räknade kallt med att jag skulle hinna, kära Ankan är ju inte den snabbaste på banan alla gånger.

Jag ägnade uppvärmningen åt att kampa med Bianca, så hon var rätt taggad när vi gick in på banan. Det luriga med Bianca är att jag aldrig vet när hon tänker ge järnet eller om hon bara nöjer sig med att trava runt banan. Idag bestämde hon sig tydligen för att ge järnet. Jag kom på efterkälken redan på andra hindret som var en balansbom, ett hinder som hon normalt tar det väldigt lugnt med. Lyckligtvis kom jag ifatt henne på fjärde hindret och kunde fånga upp henne igen. Vi dundrade vidare på banan och när den första kluriga passagen kom var vi fortfarande felfria och jag kunde höra mina träningskamrater heja på oss. Andra kluriga passagen klarade vi med en hårsmån från en krock. Tredje sista hindret var slalom, där kom Bianca rätt från början men vid andra porten gick hon ur. MEN, som tur var lyckades jag hålla huvudet kallt och vänta ut henne när hon vände mot mig, då kom hon på att det var slalom hon skulle göra och rann igenom resten av hindret så med andra ord klarade hon det felfritt! Sen var det bara att satsa på de två sista hindren och sen var vi i mål, felfria!!! Vårt första nollade lopp!!!

Nu var det bara en fråga om jag hade klarat idealtiden eller inte. Visserligen hade vi hög fart banan igenom men vi hade lite problem vid vippen och så strulet med slalomhindret, tror att vi nog förlorade säkert tre, fyra sekunder på det. Sen var det ju alla dom andra ekipagen, duktiga och snabba allihop. När alla lopp var klara blev det äntligen dags för prisutdelning. Gissa vad? Jag och Bianca kom tvåa i vår klass!! Idealtiden var 53 sekunder och vi tog oss runt på 54.44 sekunder. Så en sekund och 44 hundra delar blev tidsfelet. Hade vi inte strulat vid vippen hade vi kanske klarat oss utan tidsfel. Det kändes i alla fall jättehärligt att gå fram och välja ut ett paket med tennisbollar till pris. Och inte nog med det, vår klubb blev den bästa klubben på hela tävlingen, så jag och mina klubbkamrater fick gå fram och ta emot en hel hög med pokaler. Det var verkligen oväntat och roligt förstås, att vår lilla träningsgrupp klarade sig så bra på tävlingen.

Eftersom dagen gick så bra hade jag en ganska bra känsla när vi senare på kvällen åkte in till Malmö för att kolla på ishockey, Malmö Redhawks mot Björklöven. Självklart vann Malmö. Bättre än så här kan mitt trettiofemte år inte bli. 

Förresten, förra veckan fick vi med oss en hel låda med småkakor från svärmor. Det var meningen att vi skulle ha dem till kaffet igår men hur vi än letade så kunde vi inte hitta lådan. Christians syster misstänkte att Christian kanske hade ätit upp dem i smyg och han såg verkligen skyldig ut när hon sa det. Men å andra sidan kunde det lika gärna varit Bianca. Vem det än var så förklarar det inte vart själva kakburken har tagit vägen. Om någon skulle hitta en tom kakburk kan det mycket väl vara vår. Skulle den dessutom innehålla några finska pinnar, kolakakor och korintkakor är det definitivt vår. Såvida nu inte Christian verkligen åt upp alla kakorna...


Biancas fina pokal!