Setterfnatt, Luritax och Riddar Tandlös

Från och med idag är bloggen flyttad till en ny adress: http://setterfnatt.wordpress.com/

Inom kort kommer den här bloggen att tas bort.

God fortsättning på er alla!

Det var ett tag sen jag skrev, det beror på att jag har haft lite att stå i förstår ni. Först och främst vill jag hälsa till min brorsa Edison, min matte har också lovat att skriva snart men hon är visst lika kass som din matte. Tur att du och jag finns som håller reda på våra mattar. Sen vill jag också passa på att hälsa till tjocka släkten hemma i Danmark och min kennelmutter, kollar er sida regelbundet så jag vet att ni alla har det bra.

Det har hänt en del sen sist jag satte tassarna här i bloggen. Bland annat så har jag blivit färdig agilityhund. Nåja, kanske inte riktigt färdig men jag har i alla fall gått både nybörjar- och fortsättningskurs och till och med lyckats få diplom!! Fast jag har en hel del kvar att lära mig. Som att inte hoppa rakt ut i luften när jag springer på vippbrädan och att springa slalom. Men kul är det! 

Jag har hunnit med att opereras också. Det var förstås inte så kul. Mest för att jag fick en sån där larvig lampskärm på huvudet. Inte konstigt att jag ser olycklig ut, eller hur? Men jag fick matte att förstå att den där tratten var onödig. Stygnen är borta nu också så nu väntar jag bara på att få tillbaka min ludna mage igen, annars lär jag verkligen frysa i vinter.

Fast det lär jag förresten inte alls göra. Igår tog matte oss med till djuraffären för att prova ut tjocka, varma täcken åt oss. Det fanns en massa kläder att välja på, bland annat en knallblå stickad polo och ett glittrigt fodral i rosa tyll. Både matte och jag rös av förfäran när vi såg kreationerna. Skönt att matte är friluftstypen som kräver funktionella prylar och inte fluff fluff och bling bling. Vi fick i alla fall varsitt sportigt täcke, Bianca och jag. Blir skönt att ha i pauserna på agilityträningen. Mitt täcke var förstås lite för stort så det får matte sy in lite. Det är inte lätt att hitta ett täcke som passar min långa rygg och smala midja, förstår ni.

Jag hörde förresten matte och husse viska något om att vi skulle få besök i helgen. Av en Vilda. Hon ska visst bara vara sju månader gammal. Husse var lite bekymrad, han är rädd för att Vilda kommer att få men för livet när hon får syn på mig. För jag är ju så stooor, hörde jag honom säga. Matte hyssjade honom snabbt och sa att han inte fick prata om min storlek så att jag hörde. Sen sa hon att vi bägge två är taxar och att taxar inte bryr sig om sådana fåniga saker som storlekar, vi tar vår plats i världen ändå. Om matte menar att Vilda är en tax så tror jag att jag kommer att gilla det där besöket. Vi får väl se till helgen.

/Svea

Jepp, då var man klar som agilityinstruktör! Med rätt att hålla kurs :-) Fast det lär dröja till våren, att hålla kurs mitt i vintern är ingen höjdare. Det blir träning i ridhus istället, med både Svea och Bianca. På lördag är det dessutom årets sista tävling, ska bli kul! Bianca går just nu jättebra på träningarna, vilket säkerligen kommer att innebära att vi diskar oss på tävlingen. Sak samma, vi har kul ihop och det är det viktiga.

Bianca förresten, hon föll tillbaks till gamla ovanor imorse. När jag fick hem Bianca som liten valp bodde jag på Ellstorp i Malmö. Utanför dörren fanns Ellstorpsparken, ett litet paradis för hundägare men också en av Malmös kanintätaste parker. Kaninerna var så vana vid människor och hundar att dom lugnt satt kvar på stigarna när man passerade. Många hundar föll för frestelsen att jaga de som gnagarna och Bianca var inget undantag. Hela första året fick jag jobba stenhårt för att bryta hennes fascination för kaninjakt. Det gick till sist! Hon har inte jagat kaniner på flera år. Men imorse vaknade nog den slumrande instinkten till liv. Bianca gick som vanligt lös och jag bestämde mig för att gå förbi en park som vi i vanliga fall inte brukar gå förbi.

Innan jag egentligen ens hann reflektera över att Bianca var på jakthumör hade hon dragit iväg som en avlöning. Det var fortfarande mörkt så jag såg egentligen inte mer än en diffus skugga av henne. I mitt stilla sinne tänkte jag att hon säkert skulle komma efter mig om några sekunder, för det brukar hon ju göra, så jag promenerade vidare. Men sekunderna tickade vidare och ingen Bianca kom. Sekunderna blev till minuter, fortfarande ingen Bianca. Jag visslade och ropade men ingen Bianca dök upp. Jag förbannade mig själv för att jag inte köpt ett blinkande halsband, då hade jag åtminstone kunnat se var hon fanns. Några vägar i närheten fanns det inte så det behövde jag åtminstone inte bekymra mig för. Fast egentligen var jag inte särskilt bekymrad alls, mest bara lite irriterad över att behöva bli sinkad på promenaden. Bianca är ju så där härligt mysig att hon går att ha lös överallt och ändå följer efter mig. Nåja, åtminstone fram tills imorse.

Till sist fick jag vända tillbaka och kolla var sjutton hon hade tagit vägen. Gick hela vägen tillbaka till platsen där hon först dragit iväg och ställde mig där och väntade. Till sist kom hon, med ett lyckligt flin, tungan hängande som en slips och svansen glatt viftande. Skällde jag på henne? Bannade? Förebrådde? Nope, bara klappade om henne och gick vidare. Resten av promenaden gick hon som ett litet ljus vid min sida, så fin och duktig så. Jag svär att hon tänkte: "Jag vet att du vet att jag kan vara duktig. Just därför vet jag att du förlåter mig för mina bus." Shit, den hunden har verkligen lyckats linda mig kring sin tass.

Fredag den 13 november, första parkett! Snacka om att jag ska njuta av förstklassig hockey!! Heja MIF Redhawks!!

Nu är Bianca avslöjad! Den senaste veckan har jag haft webkameran på och filmat hundarna på dagarna. Någon av dem har nämligen roat sig med att plocka ner saker från skrivbordet och tugga sönder. Jag har länge misstänkt Bianca för hur snabb och smidig Svea än är tror jag faktiskt inte att hon har förmågan att flyga. Idag fick jag äntligen napp! På dagens film syns tydligt hur en uttråkad Bianca går fram till skrivbordet och klättrar upp på det. Med sina långa framben når hon långt in på skrivbordet och har därför inga problem att plocka åt sig handledsvärmaren som låg där. Nedrans hund!

I helgen var vi och hälsade på Mathilde, Maggie och Selma. Det uppskattades av tjejerna. Massor av bus blev det. Jag vet inte om Svea och Mathilde hade nåt snack om Gud, treenighet och heliga krucifix men Svea envisades med att göra korstecken med svansen hela tiden. Fram och tillbaka, upp och ner viftade hon. Inte behöver man händer och armar för att prata med Gud, det går alldeles utmärkt med en svans. Undrar om en tax kan bli präst? 

I normala fall anser jag mig vara en väldigt tolerant person. Men idag känner jag mig inte särskilt tolerant. Idag har jag inte stort överseende med människor som högljutt tuggar tuggummi, människor som envisas med att röka utanför markerade rökzoner (jag förbehåller mig rätten att åtminstone någon gång då och då faktiskt få andas luft som inte framkallar kräkreflexer) eller det irriterande klicket-rrr-klicketi-rrr som uppstår när folk kör runt med sina resväskor på Centralens klinkergolv (hur i hela fridens namn tänkte dom när dom lade det golvet?). Jag har heller inget överseende med horder av tonåringar som tar upp hela trottoaren, turister som plötsligt stannar upp framför mig för att ta den femtielfte bilden av fontänen på Stortorget eller apotekspersonal som rekommenderar en medicin som är dubbelt så dyr som en annan med motiveringen att ”den kan vara lättare att svälja”. Och jag har verkligen inte överseende med busschauffören som skruvat upp volymen på högtalarsystemet så högt att högtalarna skorrar smärtsamt när nästa hållplats ropas ut.

Mitt huvud bultar, min tinnitus susar högljutt, ögonen kliar och näsan känns helt igenkorkad. Men värst av allt är den argsinte, stornästa indianen från Lucky Luke-böckerna som sitter i min mage och skickar röksignaler med stora, giftgröna, frätande moln som svider. Jag har magkatarr och det gör ont. Tack och lov för sköterskan på företagshälsovården som lyssnar medkännande och ger små nyttiga tips på egenvård. Hon är tolerant och vänlig. Det kanske jag också blir, när min magkatarr slutat svida.  

Förra hösten planterade jag en liten hallonbuske som jag knyckt från Everöd innan vi sålde det. Den hösten blev det bara ett ynka litet hallon, men i år har busken tagit sig och verkar trivas ganska bra i vår trädgård. Grenarna är nertyngda av stora, röda hallon. Nu hänger dom till och med så långt ner att en liten tax utan problem kan mumsa i sig godsakerna. Och mumsar, det kan man lätt säga att Svea gör. På bara några minuter hade hon lyckats mumsa i sig säkert tio stycken. Och hon är rätt bra på att plocka ut dom mogna hallonen och rata dom omogna. Kom inte och säg att en tax inte är smart...

För övrigt börjar den lilla sötnosen bli sig själv igen. De senaste dagarna har hon lekt nästan varenda kväll med Bianca, något som hon inte gjort sen i somras. Mjölken har sinat och numera glittrar hennes ögon pillemariskt medan svansen går som en propeller. Katten har hon börjat jaga igen också. Saker och ting börjar så smått bli normala igen, skönt!